Therese

Jag har börjat fundera över det här med min medicinering - igen. Jag har ju tagit antidepp i hela 4,5 år nu och tycker väl ändå att det är ganska sunt att åtminstone reflektera över det faktumet någon gång emellanåt. Jag har ju under uppväxten träffat både kuratorer, psykologer och psykiatriker som inte kunnat hjälpa mig med mitt mående. Jag fick ofta höra att jag skulle sluta känna efter så mycket, att jag ju faktiskt inte såg så deppig ut, att det var helt normalt att ha ångest ibland (det vet jag visserligen att det är, men det gjorde ju knappast min situation mer lätthanterlig). Jag minns att läkaren som senast skrev ut medicinen till mig sa att orsaken till den här ångesten och mitt mående kunde vara stroken - alltså någon form av hjärnskada som helt enkelt ställde till det neurologiskt och att jag därför kanske var i behov av medicinering livet ut. Vare sig det låg något i det läkaren sa eller inte hade jag då sedan länge mer eller mindre accepterat att ingen kunde hjälpa mig att leva ett uthärdligt liv utan medicin. Jag hade gett upp den drömmen liksom.

 

Men ibland kommer som sagt var tvivlen. Även om jag aldrig mått så bra och känt mig så tillfreds med livet som jag gjort under dessa år känner jag helt klart att en del av den jag var förr är borta. Min kreativitet till exempel. Förr kunde jag sitta med papper och penna i timmar och skissa, älskade att skriva alla möjliga texter och jag hade alltid en typ av inre dialog med migsjälv där jag grubblade, vände och vred på precis allt. Ett inre djup eller vad man ska kalla det. Nuförtiden är den där inre rösten oftast tyst, eller iallafall väldigt annorlunda. Det är väldigt skönt ibland, speciellt i början av medicineringen var det extremt lättande. Jag är helt övertygad att jag behövde medicinen just då, frågan är om jag verkligen behöver den nu? För ibland kan jag sakna vissa drag hos migsjälv som inte finns längre, och jag kan ibland undra hur jag skulle vara utan medicinen idag. Skulle jag fortfarande vara den här tjejen som har - hyffsat - bra självkänsla och som är tillfreds med mitt liv? Jag vill ju gärna tro att självkänslan och mitt inre lugn beror på mognad och det faktum att jag blivit äldre, men tänk om det bara är ”fejk”. Om jag slutar med medicinen och inser att jag fortfarande befinner mig på botten vad gäller självkänsla och självförtroende? Det vore ju lite av en mardröm. 

 

Vette tusan var jag vill komma med detta inlägg egentligen. Behövde väl bara få sortera tankarna ❤️