När man känner att man lever
Mammas underbara älsklingskille ❤️
Tänkte att jag skulle ta och berätta om vad som hände på juldagen, och de efterföljande två dagarna. Vi hade ju ett par väldigt ångestfyllda dagar här då. På juldagen var vi uppe hos min mormor för en liten jullunch då jag rätt var det var tittade på Knut och upptäckte att något helt plötsligt inte stod rätt till. Han skelade - helt plötsligt från ingenstans - jättemycket på vänster öga. Jag bad honom titta på mig flera gånger för att verkligen se att jag inte sett i syne. Men jo, han skelade. Så gott som hela tiden. Vi tyckte ju alla att det var himla märkligt, och googlenörd som man är började jag leta på nätet efter svar på vad det kunde bero på. Sökte på ”plötsligt skelande barn”, och det mest förekommande svaret jag fick var hjärntumör. Jag och Olle kom överens om att jag skulle ringa 1177, bara för att vi ville höra lite lugnande ord om att det inte alls behövde vara så farligt. Men istället var det enda svaret jag fick att vi skulle åka in på akuten med Knut, omgående.
Sagt och gjort, vi lämnade tjejerna hos min mamma och åkte ner till sjukhuset med Knut. Loke fick också följa med för jag helammar ju. Satt i ett väntrum i två timmar och fick sedan träffa en barnläkare. Hon gjorde en undersökning och sa sedan att hon inte kunde bedöma om skelningen hade neurologiska orsaker eller inte. Hon kunde alltså inte bedöma om det var något allvarligt. Ordet hjärntumör ringde högt i huvudet på mig vid det här laget. Hon sa att hon hade jobbat på sjukhuset i typ 20 år men hon hade aldrig sett något liknande. Knut behövde träffa en ögonläkare som skulle kunna göra en korrekt bedömning, det var ju bara det att det var röd dag så det fanns inga ögonläkare på plats förens nästkommande vardag, som ju var två dagar fram. Läkaren sa något om sövning och röntgen och att hon inte ville utsätta oss för det just då, innan ögonläkaren hunnit titta på honom. Sedan blev vi hemskickade, med löftet att de skulle ringa från Ögon direkt de fanns personal på plats.
Behöver jag säga att de följande dagarna blev väldigt kaotiska. Inte på något sätt härhemma för det var väldigt stillsamt och barnen lekte på som vanligt men i mitt huvud var allt kaos. Vi behövde ju bara titta på Knut för att bli påminda om det också. Hur mycket man än försöker tänka logiskt och förnuftigt när man är riktigt jävla livrädd så går det bara inte. Jag kan säga helt ärligt att jag aldrig varit så rädd och förtvivlad som under de här dagarna. Jag kunde inte äta. Inte sova. Hade en sån konstig overklighetskänsla i kroppen. Och att bara behöva vänta och inget kunna göra. Så många tankar hann segla förbi..
Nästkommande vardag ringde Ögon och bad oss komma in samma eftermiddag. Blev några undersökningar innan domen kom. Ögonläkaren kunde se att han var lite översynt. Vi skulle få ett recept på glasögon. Var så jäkla förvirrad och ville bara avbryta henne och fråga om hon med det menade att hon kunnat se att det alltså inte rörde sig om något neurologiskt. För det var allt jag ville veta. Resten sket jag i just då.
Nej tydligen hade pojken bara en, vad ögonläkaren kunde se, helt vanlig översynthet som gjorde att han skelade. Att det uppkommit plötsligt menade hon inte var något konstigt alls. Det fanns fler fall av barn som kommit in som vi, via akuten. Jag var nollställd. Men så jäkla överlycklig att min jävla förvirring inte spelade nån roll. Att Knut skulle få glasögon var det bästa beskedet jag fått ever. Lättnaden jag kände går inte att beskriva.
Antar att det inte är sista gången någon av ungarna ska skrämma slag på en. Herregud vad skör man har blivit sen man blev förälder. Älskade barn ❤️