Therese

Nu när jag börjat fundera över en eventuell nedtrappning av medicineringen kommer tankarna på kaoset förr i tiden som ett brev på posten. Tankar på de där åren med döttrarnas biologiska pappa som jag innerst inne vet att jag på något sätt måste bearbeta för att kunna lägga bakom mig helt. Även om jag inte tänker på de åren dagligen nuförtiden så drömmer jag fortfarande mardrömmar om det på tok för ofta för att det ska vara sunt, och då är det ändå över 5 år sedan vi separerade. Jag drömmer ofta om att jag är tillbaka i huset där vi bodde, eller att jag springer omkring i korridorerna på psyk, ibland med och ibland utan barn. Krasst sett tar jag detta som ett tecken på att jag undermedvetet är jäkligt påverkad fortfarande. Kanske kommer jag alltid att vara det.

 

Jag har läst massor sen förhållandet tog slut, om narcissism, om medberoende och om manipulation då jag helt enkelt behövt en förståelse och en förklaring till vad tusan det var som försiggick och även varför det hände. Jag har blivit överöst med aha-upplevelser och jag har lärt mig att för min egen skull inte ha något överseende med människor som trampar på mig idag; att det skulle definiera att man var en god människa med ett stort hjärta är bara en bråkdel av all jäkla bullshit jag blivit övertalad att tro på genom åren. Jag har dessutom rensat bort alla andra destruktiva relationer ur mitt liv nu när jag insett hur negativt de påverkar mig. För jag vet att jag är värd bättre.

 

Huset, idyllen, och jag som 21:åring på trappan, gravid med min förstfödda dotter. Helt sjukt att det på ett sätt känns som om det var precis nyss jag satt där, och på ett annat sätt känns det inte ens som att det är jag eller mitt eget liv jag syftar på när jag skriver detta. Så jäkla annorlunda och otrygg hela min värld var, och jag trodde på riktigt inte att jag kunde få det bättre, att jag istället borde vara tacksam över det jag fick. Ett tryggt och ordnat liv var priviligerat alla andra människor, men inte mig.